Jag är dålig på att följa relger, jag hatar att följa andras regler men andra ska följa mina. Jag tittar mig själv i spegeln och jag ser ingen svaghet bara en jävla massa styrka, styrka byggd på tidigare smärtor och besvikelser. Jag kan många gånger gråta och skaka av ilska men också av lycka. Lyckan och kärlek som fyller mig från mannen i mitt liv och familjen jag vuxit upp med. Jag röker bort timmarna, kvällarna sover jag bort bredvid den mannen jag valde att dela mitt liv med. Jag har dagar då allt känns svart , dagar då jag bara vill slita av mig håret och slå näven in i fönstret. Jag skriker, jag gapar och jag svär mycket och inte bry jag mig om vem som kan höra eller vad hon eller han kan säga eller komma att tycka. Min teori säg vad fan du vill, tyck vad fan du vill , du matar inte min mage och det är inte du som tillfredställer mina behov och just därför med all rätt har jag rätt att torka mig i röven med vad du kan komma att säga och tycka om mig. Jag blir jämnförd och kristiserad, visa försöker till och med att trycka ner mig. Jag klagar och jag skriver vad fan jag vill i min blogg. Andra kan gilla det och ta det andra kan dra åt helvete. Jag är arrogant och små dryg. Jag tar inte skit från någon och kan vara jävligt elak. Jag älskar att mobba och hänga ut anonyma idioter på bloggen det minnsan är en riktig ego kick för mig. Jag har svårt för att hålla käften vilket oftast resulterar i bråk. Jag skämms inte och jag är inte rädd för någon, varför skulle jag vara rädd för någon som är precis lika människa som mig och inget annat.