Jag har aldrig behövt någon att vara stark åt mig det klarar jag själv på egen hand. Min styrka är mer än vad jag egentligen behöver. Jag har aldrig behövt någon som ska sitta och peka ut mina misstag och mina fel, alla gör fel. Och man inser det alltid för eller senare. Jag hatar att tycka synd om mig själv, jag anser det att vara svag. Istället växer jag starkare och tar itu med det. Mitt hjärta har blivit krossad många gånger i detta livet vare sig det har handlat om en gammal pojkvän eller ett syskon. Hjärtat har gått i tusen bitar men det händer alla. Jag har aldrig bet om smärta men det är något som kommer med livet. Jag behöver inte folk som ska rätta till mig hur jag ska beté mig, hur jag ska vara ödmjuk, vad jag ska skriva på min blogg, hur ska jag prata och vad jag inte säga. Jag behöver inte folk som ska tala om för mig saker, för jag talar inte om för dom hur dom ska leva sitt jävla liv.
Jag behöver inte folk att säga ett enda ord. Jag har redan sagt mitt acceptera det. Acceptera mig med allt mitt skit precis som jag accepterar er. Låt mig få göra och stå för mina egna misstag, livet kan inte alltid vara en dans på rosor. Jag har det sista ordet, för detta är mitt liv. Trött på att lyssna på folk som sitter och predikar för mig, hur illa jag ibland kan beete mig, att jag måste förändra min attityd. Jag?! Jag av alla, haha. Skrattar. Ta ett titt på dig själv älskling. Människor är ibland dubbelmoral själv men å andra sidan vem fan är inte det? Alla går emot sig själv flera gånger i livet.