Efter hundratals ute kvällar, efter ett antal full plitade dagböcker, efter ett par skitstövlar, ett antal fylle kvällar, utslitna klackar till botten, crashade datorer och backstabbing bitches och miljontals rökta ciggaretter fann jag det jag letat efter så länge, omedvetet. Han stod där rakt framför mig i dansgolvet. Disco lamporna kunde lika gärna ha lyst på honom för han var "all that". Så mystisk men så jävla het.  Han var lika fin som Leonardo Da vincis master piece. Samma mystiska leende som Mona lisa utstrålar. Jag lärde mig också att kulor är inte bara för män, kvinnor kan också ha det om dom är kaxiga nog. På kvällarna var Keyshia Cole allt jag brukade lyssna på samtidigt som jag skrev långa kärleks brev till den mystiska choklad mörka killen jag träffat. Mitt på kvällarna packade jag snabbt ner mina saker i min svarta skinn väska som jag fått av mamma , på med hög klackarna och liftade en svart taxi för att ta mig hem till honom. Han väntade på mig och jag visste att han längtade efter mig precis som jag längtade efter honom. Taxin körde oftast som en galning men det gjorde inget för gatorna var tomma och inte en enda själ var ute. Som en riktig gentelmen kom han¨alltid ner för att möta mig, han öppnade taxi dörren åt mig och betalade chauförren, hjälpte mig med väskan och kramade hårt om mig. I hans lägenhet mötes jag alltid av små tända ljus och en askfat på bordet med 20 tals fimpar. Han luktade alltid samma fräsha nivea, att jag slutligen döpte honom för Mr.nivea. Kvällarna bestog av kedjerökning och romantiska filmer och trots varnings texten på paketen var det inget som var viktigt. På mig hade jag en av han stora vita t-shirtar och i hans armar låg jag. Jag kunde höra hur han andas på min nacke. Dag och natt in och ut, totalt beroende av varandra redan från början. Snabb mat och cigaretter är allt som behövdes ut ifrån allt annat hade vi hemma.  Är det då så konstigt att jag gifte mig med honom?