När man var yngre var det lätt att säga "fan vad jag älskar honom" man skrev gulliga texter i sin dagbok, skrev hans namn om och om igen på skolans böcker och trodde att det var så här det känndes att älska någon. Och om han  sårade dig var det definitivt för att han älskade dig men var bara dum , jo så tänkte man ända fram tills man verkligen blev förälskad på riktigt upp över öronen fullkomligt insane. Jag kan inte säga hur många gånger jag trodde att jag "älskade", men den älska var inte älska utan en oskyldig liten flickas förälskelse. Svårt att se skillnanden då, då jag inte visste vad den verkliga vilkorlösa kärleken var. En kärlek som älskar dig hur du än ser ut, hur du än luktar, vilka misstag du än gör, vilka saker du än må säga och hur äckligt du än må betee dig men alltid finnas där och ställa upp.

När den riktiga kärleken väl nådde mig, visste inte jag om det samtidigt drogs jag som en jävla magnet mot honom och han till mig. Det känndes som om två pussel bitar äntligen hade hittat varandra utan att veta om det. Vart enda låt jag hörde fick mig att tänka på honom, och när jag inte var med honom var allt jag gjorde att längta efter honom och när vi väl var med varandra dag och natt var kärlek allt vi levde på. Jag vet att det bokstavligen nästan är omöjligt att endast leva på kärlek men tro mig det gjorde vi. Dag och natt spenderade vi med varandra ´, vi var som en ros med tagar. Utan varandra fanns det inget liv. Kärleken växte för varje dag som passerade, inte ens vi visste, men känslan var så underbar , när vi var ifrån varandra gjorde det bokstavligen ont i hjärtat det gick inte att andas, på kvällarna när vi älskade var det som nyår all over again, tusentals fyrverkerier. Så underbar stark känsla, en riktig kärlek som jag lyckades hitta, min alldeles egen pussel bit och han blev min för evigt den dagen han satte ringen på mitt finger, lovade och svor att alltid finnas där precis som jag. Den dagen blev min riktiga kärlek för evigt min.