Att vara ofrivilligt tjock (Varning långt inlägg)




Jag har ännu en gång sån dag, där jag vaknar upp tidigt på morgonen , tänder en cigg och kjedjeröker, dricker en massa vatten och inte orkar äta någonting. Jag tänker konstant på min så kallade "sjukdom". (aka pco) För er som inte har varit med i svängarna tillräkligt länge vet så klart inte vad jag pratar om. Som några av er vet går jag på behandling just nu, detta har jag gjort sen december förra året. Jag går på starka mediciner och har inte ätit vit bröd,vanlig pasta, pommes, skräpmat, godis,chips , akhohol (alkoholen okej mitt eget val) tja allt sånt där på över 2 månader allt detta pga jag helt enkelt inte kan äta sånt just nu. Tack och lov att jag inte är så förtjust i alla dessa grejerna så det gör inget.

Jag har en så kallad "sjukdom" som heter PCO, det är en hormonrubbning hos tjejer, äggstockarna är fyllda med cystor som är vätskefyllda blåsor. Runt äggstockarna ser det ut som ett pärlhalsband. Detta är en del av pcon, en annan del av pcon är att du kan ha oregelbunden mens, eller att du inte få den alls, och att du dessutom går upp i vikt. Detta upptäkte dom hos mig i slutet av 2008, då jag hade gått upp i vikt för snabbt och utan annledning, Läkarna trodde först att jag var gravid men så var det inte. 
Jag kämpade först med att få tillbaka min mens vilket jag redan fick 1 månad efter jag hade varit hos läkaren. Nu kämpar jag mot att nå min normala vikt igen, det är jobbigt för att jag har kännt mig sen jag gick upp i vikt som en smal själ instängd i en tjockis kropp. Ursäkta utrycket men det är precis så jag känneer mig. Att ha en garderob med mer än hälften av kläder som inte passar en får mig att bli ännu mera frustrerad. Tänk att titta tillbaka på alla kläderna du brukade ha på dig, tänk att titta på ens röv och se att den är 4 gånger större. Och bara tänk er hur frustrerande det känns att veta att man inte har gått upp i vikt för att man har varit lat och suttit hemma och tjockat sig och ätit en massa big macks för då hade man åtminstonde fått skylla sig själv. Med pco går man upp i vikt och vet man inte vad man har precis som i mitt fall, då fattar man noll när en dag jeansen börjar sitta tajt. Ignoranta människor i ens omgivning tar för givet att har man gått upp i vikt är det för att man sitter hemma och tjockar sig, men så var inte mitt fall alls. I mitt fall var det mina hormoner som ställde till det för mig.
Och det var det som gjorde mig mest förbannad. Inte nog med det blev ilskan större i och med att jag aldrig har varit en ohälsosam person som äter godis och skräpmat varje dag och sitter hemma hela dagarna. Allt detta får mig att känna den enorma frustration. Att min självfötroende har påverkats , kan jag inte säga att det har gjort så mycket då jag kan inte bry mig mindre om vad folk tycker. Visst man känner sig inte lika het när man ser att man har bilringar och en röv som är 4 gånger större, men jag vet att det är inte något jag hade kontroll över tills nu.

Jag kan inte längta mer till att bli mig själv igen och komma till "rätta" jag, för jag har inte varit min rätta jag sen 2008 och nu är det dags, äntligen. Ingen snak om saken, jag ska se till att vinna detta skitet och bli av med min pco och där med alla dom jädrans kilon!

Jag är inne på min 2a månad i min behandlig, jag har redan gått ner några kilo men har lång väg kvar. Läkaren säger att det kommer att ta cirka 1 år att nå min normala vikt igen då han inte vill att det ska gå för snabbt, risken finns då att skinnet blir slapp. Fyfan alltså , jag saknar verkligen dom tiderna där det värsta jag kunde oroa mig över var att jag skulle vara dubbel bokad över en helg eller att klänningen jag ville ha skulle vara slutsåld. Sen när blev livet så komplicerad? Jag som trodde att jag var  frisk som en nötkärna, jag som aldrig tidigare hade haft vikt problem tills nu. Fyfan det suger verkligen..Alla som har pco vet vad jag snakar om, andra som inte har tänk så här. "Du har alltid vägt normalt, aldrig haft vikt problem och alltid trott att du är frisk som en nötkärna tills en vacker dag du börjar gå upp flera kilon per månad, du fattar noll, mensen försvinner, du fortsätter att öka med kilon, du sticker till läkaren och där förklarar dom för dig att du håller på att bli ofrivilligt tjock pga hormoner, närmare en hormonrubbning, great hejdå till normal size welcome hell!


Jag tänker inte be om ursäkt för det långa inlägget, det var helt enkelt något jag var tvungen att få ut mig...Jag sitter varje dag och skriver för mer än 500 anonyma personer, som följer mig, som följer mitt liv och eftersom det har kommit så pass många nya läsare tycker jag att detta var något ni borde veta. Och att jag är trots allt stolt över att som "tjockis" lyckas jag ändå se hyfsat bra ut tills jag blir jag igen.



- K O M M E N T A R E R 23