Idag har det gĂ„tt en vecka sedan Richies bortgĂ„ng.. jag har inte kunnat ta mig upp ur sĂ€ngen idag. Jag har svĂ„rt att sova, Ă€ta eller ens koncentrera mig pĂ„ saker. Jag Ă€r hĂ€r men jag Ă€r ett tomt skal. Dom första fyra dagarna Ă„t jag ingenting alls, min kropp spydde upp allt den fick i sig. Jag kĂ€nde mig konstant yr och svimfĂ€rdig och hade det svĂ„rt för att andas. Jag har aldrig nĂ„gonsin lidit av panikattacker men har haft det flera gĂ„nger om dagarna. 
 
Jag blundar och försöker tĂ€nka pĂ„ alla vĂ„ra fina stunder men bilderna av hans lilla livlösa kropp pĂ„ vĂ„r golv och hans smĂ„ livfulla ögon som sakta stĂ€ngdes den dagen och ljudet av hans sista andetag, den hemska bilresan till djursjukhuset och nĂ€r veterinĂ€rerna dödförklarade honom hemsöker mig hela tiden. "Hans hjĂ€rta slĂ„r inte, den har slutat funka". Det Ă€r knappt sĂ„ jag finner styrka eller kan hĂ€mta andan medan jag sitter och skriver detta. Mina ögon Ă€r sprĂ€ngröda och svullna sĂ„ mycket som jag har grĂ„tit. 
 
MĂ„nga förstĂ„r inte det hĂ€r med hundar, men Richie var inte en hund. Han var som det barnet som gud inte har vĂ€lsignat mig med Ă€nnu. Han va min bebis. Den lĂ€ngtan efter barn och all den kĂ€rleken jag kĂ€nner inom mig gav jag till honom under 10 Ă„r, 3650 dagar. Richie gav mig energi, livsglĂ€dje, fanns alltid dĂ€r vid min sida vad jag Ă€n gjorde. I takt med Ă„ren och ju Ă€ldre han blev brukade jag alltid sĂ€ga till honom "Richie du mĂ„ste stanna vid min sida och ge mig minst 5 Ă„r till" och bara tanken av att förlora honom dĂ„ gjorde mig otroligt ledsen. Richie Ă€r det bĂ€sta som har hĂ€nt mig som lĂ€rde mig innebörden av vad riktig kĂ€rlek Ă€r. En hund Ă€r sĂ„ oskyldig, sĂ„ genuin och har bara kĂ€rlek inom sig. Det enda den vill Ă€r att Ă€lska och bli Ă€lskad.  Richie var sĂ„ Ă€lskad av alla och Ă€lskade lika hĂ„rt tillbaka.
 
NĂ€sta mĂ„nad skulle han ha fyllt 10 Ă„r och det gör sĂ„ ont att han inte fick bli det. Jag frĂ„gar mig varför och försöker intala mig att allt hĂ€nder av en anledning. Jag var inte redo att slĂ€ppa honom Ă€nnu och önskar att jag hade kunnat rĂ€dda hans liv, kanske om jag agerat snabbare? Kanske om jag bara hade gett honom mer uppmĂ€rksamhet den dagen? SĂ„ mĂ„nga varför och tĂ€nk om. 
 
Jag lever en slags dubbelliv just nu dĂ€r jag gĂ€rna vill tro och kĂ€nna att allt Ă€r okej medan mitt hjĂ€rta och sjĂ€l bara skriker av smĂ€rta. Jag försöker hitta tröst i smĂ„ saker, som att sova med Richies gosedjur vid min sida. Jag Ă€r sĂ€ker pĂ„ att Richie har varit och hĂ€lsat pĂ„ mig tvĂ„ gĂ„nger sedan han gick bort. Har vid ett tillfĂ€lle hört ljudet av hans tassar och vid ett annat kĂ€nt hans doft precis som om han stod bredvid mig. Han va hĂ€r. 
 
Det har gĂ„tt en vecka nu, och jag Ă€r vĂ€l lite "starkare" jag försöker samla nya krafter och mod för att sedan klara av att hĂ€mta upp hans aska. Jag gĂ„r runt med en klump i magen i vĂ€ntan pĂ„ det samtalet, för jag vet att den kommer nĂ€r som helst. Jag har samlat lite krafter men jag vet att i samma sekund som jag hĂ„ller hans rester i min famn sĂ„ kommer min vĂ€rld att rasa samman pĂ„ nytt, allt kommer att bli sĂ„ verkligt dĂ„. För just nu har jag kommit i en fas dĂ€r jag tror att Richie Ă€r bara pĂ„ besök nĂ„gonstans inte att han faktiskt Ă€r borta. Och den kĂ€nslan gör mig lugn pĂ„ nĂ„got sĂ€tt.  
 
IgĂ„r var jag och tatuerade mig till minne av Richie, han va pulsen i mitt liv, sĂ„ det Ă€r det som numera pryder pĂ„ min arm, Richies tass, ett hjĂ€rta och pulsen.  Nu kommer jag alltid att ha Richie vid mig vart jag Ă€n gĂ„r genom livet. 
 
 
 
 
 
 
 
  
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Tack min Richie för att du var just min, för att du kom in i mitt liv och förgyllde mina dagar. Tack för all kĂ€rleken och lyckan du gav mig, för alla pussarna och för att du var sĂ„ fin pĂ„ alla sĂ€tt. Mamma Ă€lskar och saknar dig oehört. Kommer för alltid att minnas dig med kĂ€rlek och glĂ€dje. Spring lĂ„ngt min Ă€lskling sĂ„ som du alltid har gjort. Du Ă€r nu fri. â™„
 
 "Min vĂ€rld var en bĂ€ttre plats för att du fanns i den".