INLÄGGET ÄR ETT BETALT SAMARBETE MED BYGGSHOP.SE

 

På söndag firar vi våra älskade mammor. Under dessa udda tider har många av oss inte kunnat träffa eller umgås med våra mammor som vi normalt gör särskilt om de är i riskzonen. Resultatet av att hålla våra distanser har det lett till att våra äldre bland annat våra mammor spenderar all mer tid hemma vilket inte är så roligt i längden eller bra för psyket särskilt om de bor ensamma. Så i år tänkte jag förska ge bort en rolig morsdag present som håller henne sysselsatt men även kommer till användning utan att behöva utsätta sig.

 

För även om min mamma är en introvert så har även hon känt sig väldigt rastlös och instängd vid flera tillfälle. Det är då hennes hobby och passion för växter har hjälpt henne att tänka på annat och hålla sig sysselsatt. Mamma har alltid haft "gröna fingrar" och älskar allt som är växter och plantering. Och även om hon inte har en trädgård så har det aldrig hindrat henne från att plantera eller odla växter i mängder. Så hur roligt hade det inte varit att faktiskt överraska henne med en odlingsbänk eller kanske en kit med massor med olika frön? Oavsett så vet jag att hon hade älskat det. Jag har även läst för länge sedan att man mår bättre i själen när man är bland växter och grönt.

 

Hittade olika odlingsbänkar och andra saker till odling som kan tänkas behövas hos Byggshop. Nu finns det olika odlingsbänkar men en liten vitmålad på ben hade varit perfekt för mamma, gärna en där hon kan odla sina favoriter som sallad, basilika och persilja. Så har ni en mamma som älskar växter och allt det där så kan en odlingsbänk vara något roligt för henne eller en fin växt. Det behöver inte vara något stort. Även något litet som olika frön av något slag kanske gör just din mamma glad. ♥

 

 

 

Idag har det gått en vecka sedan Richies bortgång.. jag har inte kunnat ta mig upp ur sängen idag. Jag har svårt att sova, äta eller ens koncentrera mig på saker. Jag är här men jag är ett tomt skal. Dom första fyra dagarna åt jag ingenting alls, min kropp spydde upp allt den fick i sig. Jag kände mig konstant yr och svimfärdig och hade det svårt för att andas. Jag har aldrig någonsin lidit av panikattacker men har haft det flera gånger om dagarna. 

 

Jag blundar och försöker tänka på alla våra fina stunder men bilderna av hans lilla livlösa kropp på vår golv och hans små livfulla ögon som sakta stängdes den dagen och ljudet av hans sista andetag, den hemska bilresan till djursjukhuset och när veterinärerna dödförklarade honom hemsöker mig hela tiden. "Hans hjärta slår inte, den har slutat funka". Det är knappt så jag finner styrka eller kan hämta andan medan jag sitter och skriver detta. Mina ögon är sprängröda och svullna så mycket som jag har gråtit. 

 

Många förstår inte det här med hundar, men Richie var inte en hund. Han var som det barnet som gud inte har välsignat mig med ännu. Han va min bebis. Den längtan efter barn och all den kärleken jag känner inom mig gav jag till honom under 10 år, 3650 dagar. Richie gav mig energi, livsglädje, fanns alltid där vid min sida vad jag än gjorde. I takt med åren och ju äldre han blev brukade jag alltid säga till honom "Richie du måste stanna vid min sida och ge mig minst 5 år till" och bara tanken av att förlora honom då gjorde mig otroligt ledsen. Richie är det bästa som har hänt mig som lärde mig innebörden av vad riktig kärlek är. En hund är så oskyldig, så genuin och har bara kärlek inom sig. Det enda den vill är att älska och bli älskad.  Richie var så älskad av alla och älskade lika hårt tillbaka.

 

Nästa månad skulle han ha fyllt 10 år och det gör så ont att han inte fick bli det. Jag frågar mig varför och försöker intala mig att allt händer av en anledning. Jag var inte redo att släppa honom ännu och önskar att jag hade kunnat rädda hans liv, kanske om jag agerat snabbare? Kanske om jag bara hade gett honom mer uppmärksamhet den dagen? Så många varför och tänk om. 

 

Jag lever en slags dubbelliv just nu där jag gärna vill tro och känna att allt är okej medan mitt hjärta och själ bara skriker av smärta. Jag försöker hitta tröst i små saker, som att sova med Richies gosedjur vid min sida. Jag är säker på att Richie har varit och hälsat på mig två gånger sedan han gick bort. Har vid ett tillfälle hört ljudet av hans tassar och vid ett annat känt hans doft precis som om han stod bredvid mig. Han va här. 

 

Det har gått en vecka nu, och jag är väl lite "starkare" jag försöker samla nya krafter och mod för att sedan klara av att hämta upp hans aska. Jag går runt med en klump i magen i väntan på det samtalet, för jag vet att den kommer när som helst. Jag har samlat lite krafter men jag vet att i samma sekund som jag håller hans rester i min famn så kommer min värld att rasa samman på nytt, allt kommer att bli så verkligt då. För just nu har jag kommit i en fas där jag tror att Richie är bara på besök någonstans inte att han faktiskt är borta. Och den känslan gör mig lugn på något sätt.  

 

Igår var jag och tatuerade mig till minne av Richie, han va pulsen i mitt liv, så det är det som numera pryder på min arm, Richies tass, ett hjärta och pulsen.  Nu kommer jag alltid att ha Richie vid mig vart jag än går genom livet. 

 

 

Tack min Richie för att du var just min, för att du kom in i mitt liv och förgyllde mina dagar. Tack för all kärleken och lyckan du gav mig, för alla pussarna och för att du var så fin på alla sätt. Mamma älskar och saknar dig oehört. Kommer för alltid att minnas dig med kärlek och glädje. Spring långt min älskling så som du alltid har gjort. Du är nu fri. ♥

 

 "Min värld var en bättre plats för att du fanns i den". 

 

 

 

Min älskade Richie har igår gått bort... Han finns inte med oss längre och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag visste att den här dagen en dag skulle komma och att jag skulle bli ledsen. Men jag trodde aldrig att det skulle göra så här ont, det känns som om jag inte kan andas. Jag tror mig hela tiden höra Richies tassar och att han när som helst kommer komma in i sovrummet och lägga sig vid min sida som han alltid brukade. Jag försöker vara stark och finna någon tröst att han är på en bättre plats men jag kan inte. Det gör så ont att inte ha honom vid min sida. Han var inte "bara" en hund han var som min bebis och jag hans mamma, en i familjen. 10 år vid min sida och han försvann på bara några sekunder. Jag tänker hela tiden tänk om, och faktum att han skulle fylla 10 nästa månad. Mitt hjärta är brustet i tusen bitar och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna ta mig igenom detta. Försöker att tänka på alla dom goda stunderna men det enda som spelas upp i min hjärna gång på gång är hans lilla livlösa kropp. Det känns så tomt och så svårt. Richie var så älskad av alla från familj till vänner och grannar det var den typen av hund han var.  Han älskade mig villkorslöst och fanns alltid där vid min sida oavsett. Jag saknar honom så och kommer att sakna honom varje dag. Vila i frid min älskade Richie mamma älskar dig så. ❤️