Idag har det gÄtt en vecka sedan Richies bortgÄng.. jag har inte kunnat ta mig upp ur sÀngen idag. Jag har svÄrt att sova, Àta eller ens koncentrera mig pÄ saker. Jag Àr hÀr men jag Àr ett tomt skal. Dom första fyra dagarna Ät jag ingenting alls, min
kropp spydde upp allt den fick i sig. Jag kÀnde mig konstant yr och svimfÀrdig och hade det svÄrt för att andas. Jag har aldrig nÄgonsin lidit av panikattacker men har haft det flera gÄnger om dagarna.
Jag blundar och försöker tÀnka pÄ alla vÄra fina stunder men bilderna av hans lilla livlösa kropp pÄ vÄr golv och hans smÄ livfulla ögon som sakta stÀngdes den dagen och ljudet av hans sista andetag, den hemska bilresan till djursjukhuset och nÀr veterinÀrerna
dödförklarade honom hemsöker mig hela tiden. "Hans hjÀrta slÄr inte, den har slutat funka". Det Àr knappt sÄ jag finner styrka eller kan hÀmta andan medan jag sitter och skriver detta. Mina ögon Àr sprÀngröda och svullna sÄ mycket som jag har grÄtit.
MÄnga förstÄr inte det hÀr med hundar, men Richie var inte en hund. Han var som det barnet som gud inte har vÀlsignat mig med Ànnu. Han va min bebis. Den lÀngtan efter barn och all den kÀrleken jag kÀnner inom mig gav jag till honom under 10 Är, 3650
dagar. Richie gav mig energi, livsglÀdje, fanns alltid dÀr vid min sida vad jag Àn gjorde. I takt med Ären och ju Àldre han blev brukade jag alltid sÀga till honom "Richie du mÄste stanna vid min sida och ge mig minst 5 Är till" och bara tanken av
att förlora honom dÄ gjorde mig otroligt ledsen. Richie Àr det bÀsta som har hÀnt mig som lÀrde mig innebörden av vad riktig kÀrlek Àr. En hund Àr sÄ oskyldig, sÄ genuin och har bara kÀrlek inom sig. Det enda den vill Àr att Àlska och bli
Àlskad. Richie var sÄ Àlskad av alla och Àlskade lika hÄrt tillbaka.
NÀsta mÄnad skulle han ha fyllt 10 Är och det gör sÄ ont att han inte fick bli det. Jag frÄgar mig varför och försöker intala mig att allt hÀnder av en anledning. Jag var inte redo att slÀppa honom Ànnu och önskar att jag hade kunnat rÀdda hans liv, kanske
om jag agerat snabbare? Kanske om jag bara hade gett honom mer uppmÀrksamhet den dagen? SÄ mÄnga varför och tÀnk om.
Jag lever en slags dubbelliv just nu dÀr jag gÀrna vill tro och kÀnna att allt Àr okej medan mitt hjÀrta och sjÀl bara skriker av smÀrta. Jag försöker hitta tröst i smÄ saker, som att sova med Richies gosedjur vid min sida. Jag Àr sÀker pÄ att Richie
har varit och hÀlsat pÄ mig tvÄ gÄnger sedan han gick bort. Har vid ett tillfÀlle hört ljudet av hans tassar och vid ett annat kÀnt hans doft precis som om han stod bredvid mig. Han va hÀr.
Det har gÄtt en vecka nu, och jag Àr vÀl lite "starkare" jag försöker samla nya krafter och mod för att sedan klara av att hÀmta upp hans aska. Jag gÄr runt med en klump i magen i vÀntan pÄ det samtalet, för jag vet att den kommer nÀr som helst. Jag har
samlat lite krafter men jag vet att i samma sekund som jag hÄller hans rester i min famn sÄ kommer min vÀrld att rasa samman pÄ nytt, allt kommer att bli sÄ verkligt dÄ. För just nu har jag kommit i en fas dÀr jag tror att Richie Àr bara pÄ besök
nÄgonstans inte att han faktiskt Àr borta. Och den kÀnslan gör mig lugn pÄ nÄgot sÀtt.
IgÄr var jag och tatuerade mig till minne av Richie, han va pulsen i mitt liv, sÄ det Àr det som numera pryder pÄ min arm, Richies tass, ett hjÀrta och pulsen. Nu kommer jag alltid att ha Richie vid mig vart jag Àn gÄr genom livet.
















"Min vÀrld var en bÀttre plats för att du fanns i den".