Idag har det gått en vecka sedan Richies bortgång.. jag har inte kunnat ta mig upp ur sängen idag. Jag har svårt att sova, äta eller ens koncentrera mig på saker. Jag är här men jag är ett tomt skal. Dom första fyra dagarna åt jag ingenting alls, min kropp spydde upp allt den fick i sig. Jag kände mig konstant yr och svimfärdig och hade det svårt för att andas. Jag har aldrig någonsin lidit av panikattacker men har haft det flera gånger om dagarna. 

 

Jag blundar och försöker tänka på alla våra fina stunder men bilderna av hans lilla livlösa kropp på vår golv och hans små livfulla ögon som sakta stängdes den dagen och ljudet av hans sista andetag, den hemska bilresan till djursjukhuset och när veterinärerna dödförklarade honom hemsöker mig hela tiden. "Hans hjärta slår inte, den har slutat funka". Det är knappt så jag finner styrka eller kan hämta andan medan jag sitter och skriver detta. Mina ögon är sprängröda och svullna så mycket som jag har gråtit. 

 

Många förstår inte det här med hundar, men Richie var inte en hund. Han var som det barnet som gud inte har välsignat mig med ännu. Han va min bebis. Den längtan efter barn och all den kärleken jag känner inom mig gav jag till honom under 10 år, 3650 dagar. Richie gav mig energi, livsglädje, fanns alltid där vid min sida vad jag än gjorde. I takt med åren och ju äldre han blev brukade jag alltid säga till honom "Richie du måste stanna vid min sida och ge mig minst 5 år till" och bara tanken av att förlora honom då gjorde mig otroligt ledsen. Richie är det bästa som har hänt mig som lärde mig innebörden av vad riktig kärlek är. En hund är så oskyldig, så genuin och har bara kärlek inom sig. Det enda den vill är att älska och bli älskad.  Richie var så älskad av alla och älskade lika hårt tillbaka.

 

Nästa månad skulle han ha fyllt 10 år och det gör så ont att han inte fick bli det. Jag frågar mig varför och försöker intala mig att allt händer av en anledning. Jag var inte redo att släppa honom ännu och önskar att jag hade kunnat rädda hans liv, kanske om jag agerat snabbare? Kanske om jag bara hade gett honom mer uppmärksamhet den dagen? Så många varför och tänk om. 

 

Jag lever en slags dubbelliv just nu där jag gärna vill tro och känna att allt är okej medan mitt hjärta och själ bara skriker av smärta. Jag försöker hitta tröst i små saker, som att sova med Richies gosedjur vid min sida. Jag är säker på att Richie har varit och hälsat på mig två gånger sedan han gick bort. Har vid ett tillfälle hört ljudet av hans tassar och vid ett annat känt hans doft precis som om han stod bredvid mig. Han va här. 

 

Det har gått en vecka nu, och jag är väl lite "starkare" jag försöker samla nya krafter och mod för att sedan klara av att hämta upp hans aska. Jag går runt med en klump i magen i väntan på det samtalet, för jag vet att den kommer när som helst. Jag har samlat lite krafter men jag vet att i samma sekund som jag håller hans rester i min famn så kommer min värld att rasa samman på nytt, allt kommer att bli så verkligt då. För just nu har jag kommit i en fas där jag tror att Richie är bara på besök någonstans inte att han faktiskt är borta. Och den känslan gör mig lugn på något sätt.  

 

Igår var jag och tatuerade mig till minne av Richie, han va pulsen i mitt liv, så det är det som numera pryder på min arm, Richies tass, ett hjärta och pulsen.  Nu kommer jag alltid att ha Richie vid mig vart jag än går genom livet. 

 

 

Tack min Richie för att du var just min, för att du kom in i mitt liv och förgyllde mina dagar. Tack för all kärleken och lyckan du gav mig, för alla pussarna och för att du var så fin på alla sätt. Mamma älskar och saknar dig oehört. Kommer för alltid att minnas dig med kärlek och glädje. Spring långt min älskling så som du alltid har gjort. Du är nu fri. ♥

 

 "Min värld var en bättre plats för att du fanns i den".